Dimman ligger tat och gryningssval over tagstationen nar jag atervander till New Delhi (efter en 12-timmarsresa fran James Bond-staden Udaipur) och jag kanner en sorts vibrerande crescendo inombords, en kansla av att cirkeln ar sluten. Jag borjar och slutar min resa, mitt aventyr, ensam i denna galna 16-miljoners smaltdegel till stad. Under mina sista dagar i Indien forsoker jag insupa allt. Alla skikt, alla nyanser av det som ar Indien. Se och lukta, kanna, smaka, rygga tillbaka, forskrackas, forundras, roas, forforas. Allt. En sista gang. Och Delhi ar en bra stad for det. Pa manga satt ar Delhi en varld i sig, ett mikrokosmos, med sina 8 stader och sin flertusenariga historia. Har finns hela Indien pa en och samma gang, i ett och samma andetag. Jag aker kors och tvars med den skinande nya tunnelbanan. Fran den okande soldatens grav under India Gate till ruinerna efter 1000-talsstaden Qila Rai Pithora, fran Shah Jahans roda fort till kristallvagen som markerar Indira Gandhis sista steg i livet innan hon avrattades utanfor sitt hem av sin egen livvakt. New Delhi ar en skiktad stad. Fran de valpolerade shoppingkvarteren runt Connaught Circle till myllret och misaren, korna, tiggarbarnen och urinstanken i Old Delhis tranga basarer tar det ett par minuter med tunnelbanan. Ibland blir kontrasterna for stora. Ibland blir jag forbannad pa allt. New Delhi med sin breda nyrika medelklass! Varfor kan de inte bara betala lite mer skatt och styra upp alltihop? Varfor maste manniskor ata, sova, fodas och do under presenningar pa trottoaren? Lika snabbt slar det mig att Indien ar Indien och vi kan aldrig fraga varfor. Som vasterlanning kan man aldrig nagonsin forsta, bara uppleva, iaktta, fortvivlas, forforas. Men aldrig nansin fraga varfor. Why var det enda frageord som inte riktigt ville fastna hos skolbarnen i byn. I bland undrar jag om det ens finns ett why pa hindi, ett sprak som har samma ord for i morgon och igar. Kanske ar sjalva varfor - darfor-tanket ett vasterlandskt pafund.

Morkret har sankts sig utanfor internetcafeets solkiga fonster, men okelsestickorna brinner fortfarande pa cafeets altare efter kvallspujan. Om tva timmar kommer flygtaxin och hamtar mig. Crescendot vibrerar starkare. Mitt inre ar en coctail av lika delar sorg och lycka. Shaken but not stirred. Jag slas av kanslan att tiden ar tanjbar och resans slut lika garna kan vara dess borjan. I Indien fann jag det jag sokte och sa mkt mer jag inte ens visste att jag saknade. Pa nagot vis kanner jag mig mer forankrad, jag har stallt in rodret helt enkelt. Jag vet att jag kommer att atervanda. Vi kommer att motas igen, min moder, min dotter, min syster, min brud.

Ja, Indien ar allt. Som livet sjalvt.

Har slutar min blogg.

Resten tar vi muntligt... :-)

- Jodhpur! Jodhpur! Jophpur!

Gubben nedafor skakar frenetiskt i min brits, jag kan inte pasta att han vacker mig for jag har egentligen aldrig somnat, bara slumrat lite. Jag ligger den oversta slafen, strax under taket, hopkurad bakom ryggsacken sa att ingen ska se att jag ar vit. 13 timmars tagresa, fran den rosa staden till den gyllene, ensam genom okennatten.

En Natt.

Tusen och en natt.

Jag tanker att det har maste vara det ultimata mandomsprovet, fixar jag det har sa fixar jag allt. Nar jag sticker nasan over britskanten ser jag att okensanden har blast in genom de oppna fonsten och lagt sig som ett finkornigt tacke over golv och britsar. Men mest ser jag forstas bara manniskor som trangs och kranglar och kaftar pa hindi. Jag kanner igen gubben nedanfor som han som hjalpte mig att hitta min plats kvallen innan. Han pratar ingen engelska. Jag pekar pa mig sjalv.

-No Jodhpur. Me Jaisalmer.

- Aha!

Han verkar forsta och rusar vidare med sin alderdomliga kappsack. Det ar sa har det fungerar i Indien, alla hjalper alla. Hela tiden. Oavsett om det behovs eller inte. Personlig integritetszon ar ett koncept som inte har natt Indien an.

Nio timmar senare stiger jag av taget i ett hetdallrande Jaisalmer och jag tanker att This is it! I've reached the end of the word. Staden tornar upp sig som en muromgardad medeltidshagring, mitt ute i sandoknen. har slutar alla vagar, alla jarnvagar. Har slutar Rajasthan. Ett par mil vasterut borjar Pakistan.

Dagen efter blir jag overtalad att aterigen ge mig ut pa kamelsafari, den har gangen med en mkt cool brittisk tjej som volontararbetat i Tamil Nadu och ett amerikanskt fotografpar. Att jag redan gjort en annan tvadagars kamelsafari utanfor Pushkar duger inte som undanflykt for guest house-agaren, inget gar upp emot Jaisalmers sanddynor, det har ar den riktiga tharoknen, forsakrar han, allt annat ar egentligen en savann. Och han har faktiskt ratt. Trots att jag far en kamel som bade ar forstoppad och laghalt sa ar karavanturen som hamtad ur en drom. Landskapet ar kargt och mangskiftande och lagom till solnedgangen nar vi fram till de guldgula sanddynorna dar vi slar lager for natten. Amerikanarna blir en smula forskrackta nar kamelforaren erkanner att vi nu endast befinner tva mil fran den Pakistanska gransen. Men kamelkillen forsakrar att det inte ar ngn fara.

- 20 km, no problem my friends. Maybe 10 km or less - some problem. Pakistani military shoot, want to kill, but 20 km is ok. No problem, no problem.

Av ngn anledning kanner jag mig inte helt betryggad. Ar det ngt jag har lart mig sa ar det att nar en indier sager "no problem, no problem" sa kan man for det mesta stryka order "no". Men nar vi breder ut vara filtarover de ljumma sanddynorna for att sova under bar himmel sa forsvinner allt annat for gud vilken himmel! Det ar sant, inget slar en okenhimmel. Alla minusgradsklara decemberhimlar jag har sett i mitt liv tycks disiga jamfort med denna. Jag forsoker rakna alla stjarnor pa ett kvarts himlavalv och kommer till 350 innan jag somnar.

Tiden rinner, flyter, flodar fram och jag med den. Tiden gar fort. Volontarprojektet ar nu over. Det var med tarar i ogonvrarna jag tog farval av elever och larare pa skolan, ar helt saker pa att jag, irlandskan och skottskan (som inte ar ngn bibliotekarie utan en pensionerad lakemedels kemist) hamnade pa den basta skolan. Manga av de andra volontarerna hade problem med lokala larare som kande sig hotade och absolut inte vill ha dem dar, men pa var skola blev vi endast valkomnade med oppna armar. Vi blev t o m hembjudna till en av lararna, dar vi fick sitta och ata medan hela storfamiljen pa 20 personer satt och tittade pa :-) Jag funderar pa om mina tre veckor (for jag jobbade ju bara i tre veckor, en veckas introduktion) har gjort ngn skillnad. Ja. Jag tror faktiskt det. I want to believe. Fran dag ett forsokte jag att behandla varje elev som en enskild individ och inte bara en del i en konturlos massa. Till en borjan blev ungdomarna bara osakra och forvirrade av all denna personlighet, men nanstans i mitten av vecka tva markte jag hur saker och ting borjade forandras, radikalt. Med viss hjalp av gurun som tolk gick vi igenom vad eleverna ville bli nar de blev stora och plotsligt hade jag bade ingenjorer, larare, piloter och en och annan Bollywood-skadis i klassen.

De flesta av barnen pa skolan tillhor stamfolket Mina. Detta folk, som omnamns for forsta gangen i de 2400 ar gamla vedaskrifterna (redan har beskrivs de som stolta, vackra och kopparblonda) bor enligt senaste ron vara attlingar till den fornstora Indus-kulturen som var forst pa var planet med att borja bruka jorden. I dag utpekas Minas som ett kriminellt stamfolk, utanfor kastsystemet, beyond kastloshet. Men aven har finns det vagar att ga, stigar att vandra. Det finns alltid stipendier att soka. Pa alla statliga universitet och statliga ambeten finns ett kvoteringssystem med oronmarkta platser for stamfolk och kastlosa. Indien forandras. Pa manga satt ar Indien grasligt och gruvligt, men samtidigt kan ingen beskylla Indien for att vara ett helt omojligt land. Allt ar mojligt. Indien ar allt.

Och jag tror att jag kanske lyckades formedla det, om inget annat.