Nedräkningens tid är nu

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd
-men det är vägen, som är mödan värd.

De kallades Rajputer. Deras egentliga ursprung är sedan länge höljt i dunkel för rajputernas historia sträcker sig långt tillbaka i tiden. Långt innan de linjer som skiljer saga från sanning ritades ut sägs de ha kommit ridande från de centralasiatiska stäpperna för att slå sig ned i och tämja den ogästvänliga Tharöknen. I Thars oaser byggde de sina ökenfort, sina sagostäder som än i dag står kvar som befolkade monument över svunnen prakt, vars namn tycks direkt sprungna ur "Tusen och en Natt"; Den Rosa Staden. Den Blå och den Vita. Och den Gyllene…
Det sägs att de kan ha varit släkt med perserna, med zoroastristerna, med hunnerna. Det sägs att de blandade upp sig med greker och makedonier ur spillrorna av Alexander den stores armé som år 327 f Kr hade nått ända till Indien.
Det man vet säkert är att Rajput är hindi för son till en raja, son till en konung. Rajputerna gjorde sig kända som krigarkungar, en sorts Nordindiens riddare och tillsammans delade upp sin öken i en uppsjö små maharadjat, furstendömen som vart och ett styrdes och försvarades av sin klan från sitt fort. Så småningom började andra folk att tala om hela regionen som Rajputernas rike, ett konungarnas land, ett Rajasthan. På något vis var det som att alla erövrare, alla imperialister, kolonisatörer genom historien lämnade det sägenomspunna Rajasthan ifred. Delhisultanat, muslimska stormoguler och det brittiska kolonialimperiet, ingen vågade sig på Rajputerna. Istället slöt man förbund med Rajputerna, de behöll sin autonomi i gengäld mot att en del av den skatt de drev in tillföll den engelska kronan. Alltmedan många andra delar av britternas kronkoloni anglofierades och försökte göras så lite indiskt som möjligt förblev Rajputernas Tharöken synnerligen orörd. När Indien till slut vann sin självständighet, sommaren 1948, styrdes Rajasthan fortfarande på samma vis som det alltid hade gjorts, i form av en rad små feodalfurstendömen av medeltida modell.

När folk har frågat vart jag helst skulle vilja resa och var jag helst skulle vilja volontärarbeta så har svaret alltid spontant, nästan urskuldande blivit att ”ja, jo, det är ju fortfarande Indien som spökar, det har alltid varit Indien”. Indien har hemsökt mig, vandrat likt en rasslande vålnad genom alla mina inre rum och korridorer. Min resa blir lika mycket en inre resa som en resa mellan kontinenter, lika mycket ett exorcistprojekt som ett volontärprojekt. Den osaliga anden ska drivas ut en gång för alla. Och till det krävs det tunga artilleriet. Om Goa kan beskrivas som Indien light, Indien Lätt och Lagom, så är Rajasthan extrasaltat Bregott, en pizza med extra allt. Till slut föll lotten på Volontärresor som arrangör, och som projekt – det jag tror, och alltid har trott på allra mest, självhjälp ut ur fattigdom genom kvinnorna. Jag vet inte exakt vad jag kommer att göra, mer än att jag ska delta i den verksamhet som syftar till att genom utbildning och information öka kvinnornas möjlighet till förvärvsarbete, samt föra samtal kring själva epiteten kvinna och man – att en kvinna kan lämna ifrån sig sina barn, ta mikrolån och yrkesarbeta och ändå vara kvinnlig och att en man kan vara beroende av sin frus inkomst och ändå kalla sig man.

Kanske är det sant som det sägs, att vi alla härstammar från Indien. För att vi alla talar samma språk (utom finnarna… :-)). Att Indien är allas vårt sköte, allas vår vagga. Kanske är det därför jag blev så berörd, handlöst förförd under min förra resa till Indien (trots att det bara var Lätt och Lagom-versionen), längtade tillbaka långt innan jag kom dit. Kanske snuddar vi i Indien vid något vi omöjligt kan minnas, lika omöjligt kan glömma. Och det enda vi kan hoppas på är att snuddas tillbaka, om så bara i form av en hastig smekning…

Nedräkningens tid är nu. Det känns overkligt och galopperande nära. Om fyra dygn landar jag på Indira Gandhi Airport. Om en vecka har jag mött upp de andra volontärerna, lämnat New Delhi och sett Taj Mahal. Om en vecka sitter jag på en skumpande buss på väg från Agra och Uttar Pradesh mot Tusen och en Natt och sminkade elefanter, mot gulddallrande sanddynor och kvinnor i elfenbensärmar, mot Rajasthan, Den Rosa Staden och mig själv…

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.