- Jodhpur! Jodhpur! Jophpur!

Gubben nedafor skakar frenetiskt i min brits, jag kan inte pasta att han vacker mig for jag har egentligen aldrig somnat, bara slumrat lite. Jag ligger den oversta slafen, strax under taket, hopkurad bakom ryggsacken sa att ingen ska se att jag ar vit. 13 timmars tagresa, fran den rosa staden till den gyllene, ensam genom okennatten.

En Natt.

Tusen och en natt.

Jag tanker att det har maste vara det ultimata mandomsprovet, fixar jag det har sa fixar jag allt. Nar jag sticker nasan over britskanten ser jag att okensanden har blast in genom de oppna fonsten och lagt sig som ett finkornigt tacke over golv och britsar. Men mest ser jag forstas bara manniskor som trangs och kranglar och kaftar pa hindi. Jag kanner igen gubben nedanfor som han som hjalpte mig att hitta min plats kvallen innan. Han pratar ingen engelska. Jag pekar pa mig sjalv.

-No Jodhpur. Me Jaisalmer.

- Aha!

Han verkar forsta och rusar vidare med sin alderdomliga kappsack. Det ar sa har det fungerar i Indien, alla hjalper alla. Hela tiden. Oavsett om det behovs eller inte. Personlig integritetszon ar ett koncept som inte har natt Indien an.

Nio timmar senare stiger jag av taget i ett hetdallrande Jaisalmer och jag tanker att This is it! I've reached the end of the word. Staden tornar upp sig som en muromgardad medeltidshagring, mitt ute i sandoknen. har slutar alla vagar, alla jarnvagar. Har slutar Rajasthan. Ett par mil vasterut borjar Pakistan.

Dagen efter blir jag overtalad att aterigen ge mig ut pa kamelsafari, den har gangen med en mkt cool brittisk tjej som volontararbetat i Tamil Nadu och ett amerikanskt fotografpar. Att jag redan gjort en annan tvadagars kamelsafari utanfor Pushkar duger inte som undanflykt for guest house-agaren, inget gar upp emot Jaisalmers sanddynor, det har ar den riktiga tharoknen, forsakrar han, allt annat ar egentligen en savann. Och han har faktiskt ratt. Trots att jag far en kamel som bade ar forstoppad och laghalt sa ar karavanturen som hamtad ur en drom. Landskapet ar kargt och mangskiftande och lagom till solnedgangen nar vi fram till de guldgula sanddynorna dar vi slar lager for natten. Amerikanarna blir en smula forskrackta nar kamelforaren erkanner att vi nu endast befinner tva mil fran den Pakistanska gransen. Men kamelkillen forsakrar att det inte ar ngn fara.

- 20 km, no problem my friends. Maybe 10 km or less - some problem. Pakistani military shoot, want to kill, but 20 km is ok. No problem, no problem.

Av ngn anledning kanner jag mig inte helt betryggad. Ar det ngt jag har lart mig sa ar det att nar en indier sager "no problem, no problem" sa kan man for det mesta stryka order "no". Men nar vi breder ut vara filtarover de ljumma sanddynorna for att sova under bar himmel sa forsvinner allt annat for gud vilken himmel! Det ar sant, inget slar en okenhimmel. Alla minusgradsklara decemberhimlar jag har sett i mitt liv tycks disiga jamfort med denna. Jag forsoker rakna alla stjarnor pa ett kvarts himlavalv och kommer till 350 innan jag somnar.