tisdag 26 februari 2008

Namaste! Och tack for alla grattisonskningar! Jag vill verkligen skriva oftare men kombinationen av extermt segt telefonmoden och opalitlig generator-strom gor det I princip omojligt. Jag har i alla fall varit i kontakt med nan sorts civilisation i helgen (pi8lgrimsstaden Pushkar) och dar lyckades jag branna over lite bilder till en cd som vara stenaldersdatorer kan lasa, sa har ar de; de forsta bilderna fran langbortistan :-) hade egentligen tankt lagga upp manga fler men datorn gav upp efter tva sa jag publicerar dem sa lange innan strommen gar igen :-)

Jag och kamelen Babu pa okensafari utanfor Pushkar......och, well, det har far val duga som bevis pa att jag verkligen befinner mig i Indien och inte sitter nan helt annan stans och hittar pa allt :-)

torsdag 21 februari 2008

Bland skolbarn och kameler i konungarnas land

Tjohoo! Har just kommit tillbaka fran ett av de hembesok som jag och tva andra volontarer gor varje eftermiddag. Det har hembesoket borjade som vanligt med chai-drickande och information om vaccinationsmojligheter mm, infor en publik av nyfikna bybor, men plotsligt dyker ett brolloppstag upp, med danserskor, trumpeter, megafoner och brudgum pa traditionell vit brolloppshast. Jag vet inte riktigt hur det gar till men plotsligt hamnar vi mitt I brolloppstaget, dansandes pa prime place tillsammans med brudgummens systrar och burdens mor. Sa vi shakar loss ett tag I improviserade bollywood-mooves och slanger med vara dupattas tills svetten klibbar efter ryggen. Henna-tatuerade hander klappar I luften och solen star I zenit. Allt I en vild livsbejakande masala av farger, ljud, dofter, guld och silver.

Och jag lever, andas, alskar detta land. Inget ar sa ljuvligt som Indien.

Indien ar allt.

Pa formiddagarna jobbar jag som engelsklarare pa byskolan Bagadi Upper Primary School. Jag forsoker in I det langsta att fa undervisa en klass tillsammans med en annan volontar, men skolans rector sager att det inte finns resurser till det for de indiska lararna ar alldeles for fa, 4 pa 8 klasser. Sa jag ger mig sjalv ett par Carolina Klyft-klappar, andas djupt och kliver in I klassrummet. Det finns inga stolar och absolute inga bankar, ingen kateder och ingen belysning. Det som finns ar en svart tavla (som ser ut att ha overlevt tre, fyra varldskrig) och ett dragigt betonggolv med en nott, dammig trasmatta dar eleverna sitter med benen I kors. Nar de far n\styn pa mig studsar de dock upp och ropar ’Good Morning Madame! Welcome!’ Hogt och gallt, som en ostamd gosskor. Jag presenter mig sa vanligt och pedagogiskt jag kan och ber dem att satta sig ner igen. 28 oforstaende (men forvantansfulla) ogon tittar pa mig, 14 rynkade pannor, 14 huvuden latt pa sned. Det ar nu det borjar ga upp for mig vad jag get mig in pa, eleverna, som alla ar mellan 11 och 16 ar, kan absolute ingen engelska. Nar jag senare forsoker kommunicera med engelsk-lararna marker jag att inte heller de forstar engelska och vad de hittills har sysslat med pa de schemalagda engelsklektionerna forblir en gata.

Mina lektioner har sedan dess bestatt av en hel del kroppssprak, sang, illustrationer pa svarta tavlan och en hel del Indisk pedagogik a la; svara I kor och kopiera det du inte riktigt forstar fran svarta tavlan. For det mesta gar det bra att jobba som “bush-larare” trots att mkt av tiden gar at till att jaga ut smasyskon, nymfparakiter och duvor (som bara vill fardigstalla sina paborjade bon I taket) ur klassrummet. Att det ofta star ett gang bufflar och kameler (fran det statliga kameltraningsinstitutet) och kikar in genom klassrumsfonstret bekommer inte eleverna, men nar nagon av de kringdrivande damerna I folkdrakt bestammer sig for att ta del av lektionen maste jag stanga fonsterluckorna vilket leder till att det blir mer eller mindre svart I klassrummet.

Ibland kanns dock de sprakliga barriarerna obestigbara. Ibland kanner jag mig bara som gringon I rod Salwar Kameez (som numera matchar den flagnande nasan) som kliver in I klassrummet och pratar marsianska I tva timmar for att sedan forsvinna igen.

Naval, vi volontarer gor inga stora underverk, men sma, sma… Ungarna exponeras I alla for forsta gangen I sitt liv for det engelska spraket och vi vacker deras intresse “We give the kid an English injection” som min nya supercoola irlandska kompis Theresa uttrycker det (hon reser jorden runt och gor volontarprojekt I alla varldsdelar och ser exakt ut som Hugh Grants syster I Notting Holl J) Jag onskar att jag hann skriva mer nu nar strommen antligen ar pa men jag maste skynda till det dagliga yoga-passet med guru Depak.

söndag 17 februari 2008

Gruppen bestar av arton damer fran Danmark, Norge, England, Skottland, Irland (!!! :-), Australien och Spanien I aldrarna 32 till hmm… 70. Sverige ar det enda land som “fuskar” och skickar personer under 30 och eftersom jag ar den enda svensken sa ar jag automatiskt yngst. I mina papper star det dock (av ngn outgrundlig indisk anledning) att jag ar 42, vilket nagra av de andra I gruppen har last och gatt runt och trott i 2 veckor, sa det kanns som att jag smalter in ganska bra. Alla kvinnorna I guppen ar jattehaftiga och inspirernade, de far mig att forsta att livet just har borjat! Det jag sett som Det Sista Aventyret innan jag ska bli vuxen och normal kanns plotsligt som det forsta. Nu vill jag aka pa volontarprojekt vartenda ar tills jag dor, det finns ingen ovre aldersgrans och varlden ar oandligt!

Kanske kan man saga att jag har blivit lurad, blast pa konfekten. Kanske skulle jag inte ha haft sa brattom att basunera ut att det var ett kvinnoprojekt jag skulle jobba inom, nar jag visste att allt ar osakert, att Indien ar Indien. Nagot kvinnoprojekt finns inte och har enligt personalen pa Idex aldrig heller funnits och var Volontarresor har fatt sin fina information ifran har de ingen aning om. Besynnerligt ar det… Det som finns ar ett Day care center och en uppsattning statliga undermaliga byskolor. Jag surar en vecka I streck och surar fortfarande nar vi besoker de olika byskolorna. Idex har just etablerat sig I Dausa, regionen vi befinner oss I, och en av skolorna ha rite haft volontarer forut. Att saga att Indein ar stort ar en underdrift, indien ar en continent, en tid, ett universum. Pa turistkaravanernas bakgardar finns ororda fickor dar folk aldrig har sett en vit manniska forut. Eller sett och sett, folk har val sett nagon enstaka vasterlanning swischa forbi I en buss, men aldrig pa nara hall. Eleverna narmar sig oss blygt, men otroligt nyfiket och snart smeker de vara armar, alla pa en gang, 5-aring som tonaring. De fascineras sarskilt av att mina, fortfaranande vinterbleka, hander har samma farg pa ovansidan som I handflatan. Jag undrar stilla vad de hade vantat sig, att jag skulle ha genomskinliga, gra, kritvita handflator… Nar jag slitit mig loss och ska kliva pa minibussen igen, marker jag att de ar en liten tjej I tioarsaldern som har foljt efter mig. Hon tar min hand och tittar pa mig med stora allvarliga ogon.
- Kal mileynge?
Oh my good, hon anvander en av de ytterst fa fraser pa hindi som jag kan och hon har rodblonda slingor i haret, precis som Salomonoarnas urbefolknnig, men ah, dessa ogon, de tycks rymma allt! Hur kan de vara sa grona I ett solsmekt ansikte? Hur ska jag nagonsin kuna lara ut nagonting?
Til nagon som redan vet.
Allt.

Men jag svarar:
- Kal Mileynge.

Det ar ett lofte.
Och plotsligt surar jag inte langre.

Det har varit valdigt, valdigt, valdigt svart att kommunicera ut fran campen dar vi bor eftersom vi har strom ungefar 2 timmar per dygn och under dessa tva dyrbara timmar ar strommen minst sagt… hm, sviktande, vilket ar en smula frusterande efterso jag har sa otroligt mkt jag vill skriva om! Men jag far gora ett forsook att skriva korta inlagg som jag forhoppningsvis hinner lagga ut…

Jag har nu bott pa campen utanfor Lalsot I en vecka och jag kanner nan sorts blandning av frid, djup vordnad och en enorm tacksamhet. Vordnad infor landskapet och de manniskor som bor har, tacksamhet over att jag verkligen tog mig ivag, att jag antligen antligen lever min drom!

onsdag 13 februari 2008

Halloj!


Jag finns, jag ar, jag lever!
Reporting live from byn Lalsot i Rajasthan, Indien. Vi kom till byn I lordags eftermiddag och det har nu gatt en dryg vecka sedan jag anlande till Indien.

Det kanns som ett ogonblick

ett ar

ett liv.

Jag har antrat en annan varld, dar tiden gar i cirklar och stunder, sekunder, framtid, forflutet ligger i skikt ovanpa varandra.
Dar allt ar nu.


Nar planet tar mark i en valbekant duns pa Indira Gandhi Airport i New Delhi strax efter midnatt den 3 februari, ar mitt inre en cocktail av lika delar eufori och ren och skar skrack.
Shaken but not stirred.

Vad tusan gav jag mig in pa? Vems brilljanta ide var det har egentligen? Ja, just det, min egen…


Jag tackar hogre makter for att det verkligen star en taxichauffor och vantar pa just mig. Hans blick ar trott och skylten slarvigt skriven.

Welcome Miss Sara
(IDEX)


Ungefar som om han verkligen velat forsakra sig om inte av misstag raka fa med sig fel Sara fran flygplatsen, nmagon som t ex skulle jobba for SIDA…

Pa sondag morgon studsar jag upp ur sangen. Grattis Indien nu ar jag har. Slammret och doften av branda sopor fran granden nedanfor locker mig. Jag har egentligen ingen aning om var I staden jag befinner mig men jag bestammer mig for att ga en prommenad runt kvarteren och forhoppningsvis vaxla till mig lite rupies.


Till en borjan ar jag optimistisk och kavat. Graciost slinker jag mellan kor, cykelrikshor och buffelkarror samtidigt som jag, med en bergsgets smidighet, studsar over meterdjupa hal I trottoaren, suspekta hogar, tuppar och en och annan gris. Jag fintar forsaljare och skakar obstinat pa huvudet till alla tuktuk-chaffisar som erbjuder mig skjuts (och de ar maaaaanga, chafforerna har en inbyggs radar for nyanlanda utlanningar). Solen sipprar ned genom Delhis smogslojor likt te genom en sil och det verkligen varmt ut. Men de ar inte varmt. Jag fryser I flecejackan och andedrakten bildar moln. Allt kanns anda toppen, det har fixar jag!


Men plotsligt falnar modet och jag hamnar I otakt med hela det indiska maskineriet. Jag snubblar over sovande manniskors ben, krockar med tiggare och trillar ut I gatan, dar djungelns lag rader. Tutningar, buller och rop tjuter som tinnitus I oronen och jag har fortfarande inte sett till en enda vasterlanning. For att skaka av mig en efterhangsen inkastare ramlar jag in pa forsta basta vaxlingsbyra som visar sig vara ett svagt upplyst kallarrum dar jag vaxlar in 100 euro till en gubbe med langa lillfingernaglar och bling bling-ringar. Allt blir plotsligt for mycket for mig och jag flyr tillbaka mot hotellet, medan jag fortfarande har en svag aning om I vilken riktning det ligger. Resten av dagen barrikaderar jag mig pa hotellrummet. Jag bestaller upp paneergryta och nygraddade vitlokschapatis som jag intar I sangen framfor Top Model India med The Indian Times utbredd framfor mig och jag tanker att jag har faktiskt allt jag behover just har just nu. Utanfor fonstret flyter, sjuder, danar den drake till stad jag just har landat I, men jag maste narma mig Indien langsamt, varsamt. Nagot annat ar otankbart. Jag har all tid I varlden.


Klockan halv 4 foljande morgon vacks jag av att telefonen ringer och en guttural rost knastrar fran receptionen under mig:

''Hallo, is this miss Sara, ja, good, you know, actually" jag har redan lagt marke till att alla Indier borjar sina menignar sa "there is an other volunteer here now and she sleep in your bed, that’s ok, good." Klick


Yrvaket tittar jag pa dubbelsangen dar halva packningen breder ut sig over I tacket I prydliga karavaner. En halv sekund senare ringer det pa dorren.

"Oh, dear. Oh, dear."Jag hor henne redan innan jag fatt upp det alderdomliga laset. Hon har en svag skottsk brytning, precis som Sean Connery.
"I'm so sorry to wake you up like this, it must be dreadful for you. Do you speak English?" In dundrar en liten dam med kortklippt gratt har och bestamda laghalta steg och jag kan bara tanka en tanke:

Aventyret har borjat.
Allt ar nu.