Halloj!

Jag finns, jag ar, jag lever!
Reporting live from byn Lalsot i Rajasthan, Indien. Vi kom till byn I lordags eftermiddag och det har nu gatt en dryg vecka sedan jag anlande till Indien.

Det kanns som ett ogonblick

ett ar

ett liv.

Jag har antrat en annan varld, dar tiden gar i cirklar och stunder, sekunder, framtid, forflutet ligger i skikt ovanpa varandra.
Dar allt ar nu.

Nar planet tar mark i en valbekant duns pa Indira Gandhi Airport i New Delhi strax efter midnatt den 3 februari, ar mitt inre en cocktail av lika delar eufori och ren och skar skrack.
Shaken but not stirred.

Vad tusan gav jag mig in pa? Vems brilljanta ide var det har egentligen? Ja, just det, min egen…

Jag tackar hogre makter for att det verkligen star en taxichauffor och vantar pa just mig. Hans blick ar trott och skylten slarvigt skriven.

Welcome Miss Sara
(IDEX)

Ungefar som om han verkligen velat forsakra sig om inte av misstag raka fa med sig fel Sara fran flygplatsen, nmagon som t ex skulle jobba for SIDA…

Pa sondag morgon studsar jag upp ur sangen. Grattis Indien nu ar jag har. Slammret och doften av branda sopor fran granden nedanfor locker mig. Jag har egentligen ingen aning om var I staden jag befinner mig men jag bestammer mig for att ga en prommenad runt kvarteren och forhoppningsvis vaxla till mig lite rupies.

Till en borjan ar jag optimistisk och kavat. Graciost slinker jag mellan kor, cykelrikshor och buffelkarror samtidigt som jag, med en bergsgets smidighet, studsar over meterdjupa hal I trottoaren, suspekta hogar, tuppar och en och annan gris. Jag fintar forsaljare och skakar obstinat pa huvudet till alla tuktuk-chaffisar som erbjuder mig skjuts (och de ar maaaaanga, chafforerna har en inbyggs radar for nyanlanda utlanningar). Solen sipprar ned genom Delhis smogslojor likt te genom en sil och det verkligen varmt ut. Men de ar inte varmt. Jag fryser I flecejackan och andedrakten bildar moln. Allt kanns anda toppen, det har fixar jag!

Men plotsligt falnar modet och jag hamnar I otakt med hela det indiska maskineriet. Jag snubblar over sovande manniskors ben, krockar med tiggare och trillar ut I gatan, dar djungelns lag rader. Tutningar, buller och rop tjuter som tinnitus I oronen och jag har fortfarande inte sett till en enda vasterlanning. For att skaka av mig en efterhangsen inkastare ramlar jag in pa forsta basta vaxlingsbyra som visar sig vara ett svagt upplyst kallarrum dar jag vaxlar in 100 euro till en gubbe med langa lillfingernaglar och bling bling-ringar. Allt blir plotsligt for mycket for mig och jag flyr tillbaka mot hotellet, medan jag fortfarande har en svag aning om I vilken riktning det ligger. Resten av dagen barrikaderar jag mig pa hotellrummet. Jag bestaller upp paneergryta och nygraddade vitlokschapatis som jag intar I sangen framfor Top Model India med The Indian Times utbredd framfor mig och jag tanker att jag har faktiskt allt jag behover just har just nu. Utanfor fonstret flyter, sjuder, danar den drake till stad jag just har landat I, men jag maste narma mig Indien langsamt, varsamt. Nagot annat ar otankbart. Jag har all tid I varlden.

Klockan halv 4 foljande morgon vacks jag av att telefonen ringer och en guttural rost knastrar fran receptionen under mig:

''Hallo, is this miss Sara, ja, good, you know, actually" jag har redan lagt marke till att alla Indier borjar sina menignar sa "there is an other volunteer here now and she sleep in your bed, that’s ok, good." Klick

Yrvaket tittar jag pa dubbelsangen dar halva packningen breder ut sig over I tacket I prydliga karavaner. En halv sekund senare ringer det pa dorren.

"Oh, dear. Oh, dear."Jag hor henne redan innan jag fatt upp det alderdomliga laset. Hon har en svag skottsk brytning, precis som Sean Connery.
"I'm so sorry to wake you up like this, it must be dreadful for you. Do you speak English?" In dundrar en liten dam med kortklippt gratt har och bestamda laghalta steg och jag kan bara tanka en tanke:

Aventyret har borjat.
Allt ar nu.