Dimman ligger tat och gryningssval over tagstationen nar jag atervander till New Delhi (efter en 12-timmarsresa fran James Bond-staden Udaipur) och jag kanner en sorts vibrerande crescendo inombords, en kansla av att cirkeln ar sluten. Jag borjar och slutar min resa, mitt aventyr, ensam i denna galna 16-miljoners smaltdegel till stad. Under mina sista dagar i Indien forsoker jag insupa allt. Alla skikt, alla nyanser av det som ar Indien. Se och lukta, kanna, smaka, rygga tillbaka, forskrackas, forundras, roas, forforas. Allt. En sista gang. Och Delhi ar en bra stad for det. Pa manga satt ar Delhi en varld i sig, ett mikrokosmos, med sina 8 stader och sin flertusenariga historia. Har finns hela Indien pa en och samma gang, i ett och samma andetag. Jag aker kors och tvars med den skinande nya tunnelbanan. Fran den okande soldatens grav under India Gate till ruinerna efter 1000-talsstaden Qila Rai Pithora, fran Shah Jahans roda fort till kristallvagen som markerar Indira Gandhis sista steg i livet innan hon avrattades utanfor sitt hem av sin egen livvakt. New Delhi ar en skiktad stad. Fran de valpolerade shoppingkvarteren runt Connaught Circle till myllret och misaren, korna, tiggarbarnen och urinstanken i Old Delhis tranga basarer tar det ett par minuter med tunnelbanan. Ibland blir kontrasterna for stora. Ibland blir jag forbannad pa allt. New Delhi med sin breda nyrika medelklass! Varfor kan de inte bara betala lite mer skatt och styra upp alltihop? Varfor maste manniskor ata, sova, fodas och do under presenningar pa trottoaren? Lika snabbt slar det mig att Indien ar Indien och vi kan aldrig fraga varfor. Som vasterlanning kan man aldrig nagonsin forsta, bara uppleva, iaktta, fortvivlas, forforas. Men aldrig nansin fraga varfor. Why var det enda frageord som inte riktigt ville fastna hos skolbarnen i byn. I bland undrar jag om det ens finns ett why pa hindi, ett sprak som har samma ord for i morgon och igar. Kanske ar sjalva varfor - darfor-tanket ett vasterlandskt pafund.

Morkret har sankts sig utanfor internetcafeets solkiga fonster, men okelsestickorna brinner fortfarande pa cafeets altare efter kvallspujan. Om tva timmar kommer flygtaxin och hamtar mig. Crescendot vibrerar starkare. Mitt inre ar en coctail av lika delar sorg och lycka. Shaken but not stirred. Jag slas av kanslan att tiden ar tanjbar och resans slut lika garna kan vara dess borjan. I Indien fann jag det jag sokte och sa mkt mer jag inte ens visste att jag saknade. Pa nagot vis kanner jag mig mer forankrad, jag har stallt in rodret helt enkelt. Jag vet att jag kommer att atervanda. Vi kommer att motas igen, min moder, min dotter, min syster, min brud.

Ja, Indien ar allt. Som livet sjalvt.

Har slutar min blogg.

Resten tar vi muntligt... :-)

- Jodhpur! Jodhpur! Jophpur!

Gubben nedafor skakar frenetiskt i min brits, jag kan inte pasta att han vacker mig for jag har egentligen aldrig somnat, bara slumrat lite. Jag ligger den oversta slafen, strax under taket, hopkurad bakom ryggsacken sa att ingen ska se att jag ar vit. 13 timmars tagresa, fran den rosa staden till den gyllene, ensam genom okennatten.

En Natt.

Tusen och en natt.

Jag tanker att det har maste vara det ultimata mandomsprovet, fixar jag det har sa fixar jag allt. Nar jag sticker nasan over britskanten ser jag att okensanden har blast in genom de oppna fonsten och lagt sig som ett finkornigt tacke over golv och britsar. Men mest ser jag forstas bara manniskor som trangs och kranglar och kaftar pa hindi. Jag kanner igen gubben nedanfor som han som hjalpte mig att hitta min plats kvallen innan. Han pratar ingen engelska. Jag pekar pa mig sjalv.

-No Jodhpur. Me Jaisalmer.

- Aha!

Han verkar forsta och rusar vidare med sin alderdomliga kappsack. Det ar sa har det fungerar i Indien, alla hjalper alla. Hela tiden. Oavsett om det behovs eller inte. Personlig integritetszon ar ett koncept som inte har natt Indien an.

Nio timmar senare stiger jag av taget i ett hetdallrande Jaisalmer och jag tanker att This is it! I've reached the end of the word. Staden tornar upp sig som en muromgardad medeltidshagring, mitt ute i sandoknen. har slutar alla vagar, alla jarnvagar. Har slutar Rajasthan. Ett par mil vasterut borjar Pakistan.

Dagen efter blir jag overtalad att aterigen ge mig ut pa kamelsafari, den har gangen med en mkt cool brittisk tjej som volontararbetat i Tamil Nadu och ett amerikanskt fotografpar. Att jag redan gjort en annan tvadagars kamelsafari utanfor Pushkar duger inte som undanflykt for guest house-agaren, inget gar upp emot Jaisalmers sanddynor, det har ar den riktiga tharoknen, forsakrar han, allt annat ar egentligen en savann. Och han har faktiskt ratt. Trots att jag far en kamel som bade ar forstoppad och laghalt sa ar karavanturen som hamtad ur en drom. Landskapet ar kargt och mangskiftande och lagom till solnedgangen nar vi fram till de guldgula sanddynorna dar vi slar lager for natten. Amerikanarna blir en smula forskrackta nar kamelforaren erkanner att vi nu endast befinner tva mil fran den Pakistanska gransen. Men kamelkillen forsakrar att det inte ar ngn fara.

- 20 km, no problem my friends. Maybe 10 km or less - some problem. Pakistani military shoot, want to kill, but 20 km is ok. No problem, no problem.

Av ngn anledning kanner jag mig inte helt betryggad. Ar det ngt jag har lart mig sa ar det att nar en indier sager "no problem, no problem" sa kan man for det mesta stryka order "no". Men nar vi breder ut vara filtarover de ljumma sanddynorna for att sova under bar himmel sa forsvinner allt annat for gud vilken himmel! Det ar sant, inget slar en okenhimmel. Alla minusgradsklara decemberhimlar jag har sett i mitt liv tycks disiga jamfort med denna. Jag forsoker rakna alla stjarnor pa ett kvarts himlavalv och kommer till 350 innan jag somnar.

Tiden rinner, flyter, flodar fram och jag med den. Tiden gar fort. Volontarprojektet ar nu over. Det var med tarar i ogonvrarna jag tog farval av elever och larare pa skolan, ar helt saker pa att jag, irlandskan och skottskan (som inte ar ngn bibliotekarie utan en pensionerad lakemedels kemist) hamnade pa den basta skolan. Manga av de andra volontarerna hade problem med lokala larare som kande sig hotade och absolut inte vill ha dem dar, men pa var skola blev vi endast valkomnade med oppna armar. Vi blev t o m hembjudna till en av lararna, dar vi fick sitta och ata medan hela storfamiljen pa 20 personer satt och tittade pa :-) Jag funderar pa om mina tre veckor (for jag jobbade ju bara i tre veckor, en veckas introduktion) har gjort ngn skillnad. Ja. Jag tror faktiskt det. I want to believe. Fran dag ett forsokte jag att behandla varje elev som en enskild individ och inte bara en del i en konturlos massa. Till en borjan blev ungdomarna bara osakra och forvirrade av all denna personlighet, men nanstans i mitten av vecka tva markte jag hur saker och ting borjade forandras, radikalt. Med viss hjalp av gurun som tolk gick vi igenom vad eleverna ville bli nar de blev stora och plotsligt hade jag bade ingenjorer, larare, piloter och en och annan Bollywood-skadis i klassen.

De flesta av barnen pa skolan tillhor stamfolket Mina. Detta folk, som omnamns for forsta gangen i de 2400 ar gamla vedaskrifterna (redan har beskrivs de som stolta, vackra och kopparblonda) bor enligt senaste ron vara attlingar till den fornstora Indus-kulturen som var forst pa var planet med att borja bruka jorden. I dag utpekas Minas som ett kriminellt stamfolk, utanfor kastsystemet, beyond kastloshet. Men aven har finns det vagar att ga, stigar att vandra. Det finns alltid stipendier att soka. Pa alla statliga universitet och statliga ambeten finns ett kvoteringssystem med oronmarkta platser for stamfolk och kastlosa. Indien forandras. Pa manga satt ar Indien grasligt och gruvligt, men samtidigt kan ingen beskylla Indien for att vara ett helt omojligt land. Allt ar mojligt. Indien ar allt.

Och jag tror att jag kanske lyckades formedla det, om inget annat.

Namaste! Och tack for alla grattisonskningar! Jag vill verkligen skriva oftare men kombinationen av extermt segt telefonmoden och opalitlig generator-strom gor det I princip omojligt. Jag har i alla fall varit i kontakt med nan sorts civilisation i helgen (pi8lgrimsstaden Pushkar) och dar lyckades jag branna over lite bilder till en cd som vara stenaldersdatorer kan lasa, sa har ar de; de forsta bilderna fran langbortistan :-) hade egentligen tankt lagga upp manga fler men datorn gav upp efter tva sa jag publicerar dem sa lange innan strommen gar igen :-)

Jag och kamelen Babu pa okensafari utanfor Pushkar......och, well, det har far val duga som bevis pa att jag verkligen befinner mig i Indien och inte sitter nan helt annan stans och hittar pa allt :-)

Bland skolbarn och kameler i konungarnas land

Tjohoo! Har just kommit tillbaka fran ett av de hembesok som jag och tva andra volontarer gor varje eftermiddag. Det har hembesoket borjade som vanligt med chai-drickande och information om vaccinationsmojligheter mm, infor en publik av nyfikna bybor, men plotsligt dyker ett brolloppstag upp, med danserskor, trumpeter, megafoner och brudgum pa traditionell vit brolloppshast. Jag vet inte riktigt hur det gar till men plotsligt hamnar vi mitt I brolloppstaget, dansandes pa prime place tillsammans med brudgummens systrar och burdens mor. Sa vi shakar loss ett tag I improviserade bollywood-mooves och slanger med vara dupattas tills svetten klibbar efter ryggen. Henna-tatuerade hander klappar I luften och solen star I zenit. Allt I en vild livsbejakande masala av farger, ljud, dofter, guld och silver.

Och jag lever, andas, alskar detta land. Inget ar sa ljuvligt som Indien.

Indien ar allt.

Pa formiddagarna jobbar jag som engelsklarare pa byskolan Bagadi Upper Primary School. Jag forsoker in I det langsta att fa undervisa en klass tillsammans med en annan volontar, men skolans rector sager att det inte finns resurser till det for de indiska lararna ar alldeles for fa, 4 pa 8 klasser. Sa jag ger mig sjalv ett par Carolina Klyft-klappar, andas djupt och kliver in I klassrummet. Det finns inga stolar och absolute inga bankar, ingen kateder och ingen belysning. Det som finns ar en svart tavla (som ser ut att ha overlevt tre, fyra varldskrig) och ett dragigt betonggolv med en nott, dammig trasmatta dar eleverna sitter med benen I kors. Nar de far n\styn pa mig studsar de dock upp och ropar ’Good Morning Madame! Welcome!’ Hogt och gallt, som en ostamd gosskor. Jag presenter mig sa vanligt och pedagogiskt jag kan och ber dem att satta sig ner igen. 28 oforstaende (men forvantansfulla) ogon tittar pa mig, 14 rynkade pannor, 14 huvuden latt pa sned. Det ar nu det borjar ga upp for mig vad jag get mig in pa, eleverna, som alla ar mellan 11 och 16 ar, kan absolute ingen engelska. Nar jag senare forsoker kommunicera med engelsk-lararna marker jag att inte heller de forstar engelska och vad de hittills har sysslat med pa de schemalagda engelsklektionerna forblir en gata.

Mina lektioner har sedan dess bestatt av en hel del kroppssprak, sang, illustrationer pa svarta tavlan och en hel del Indisk pedagogik a la; svara I kor och kopiera det du inte riktigt forstar fran svarta tavlan. For det mesta gar det bra att jobba som “bush-larare” trots att mkt av tiden gar at till att jaga ut smasyskon, nymfparakiter och duvor (som bara vill fardigstalla sina paborjade bon I taket) ur klassrummet. Att det ofta star ett gang bufflar och kameler (fran det statliga kameltraningsinstitutet) och kikar in genom klassrumsfonstret bekommer inte eleverna, men nar nagon av de kringdrivande damerna I folkdrakt bestammer sig for att ta del av lektionen maste jag stanga fonsterluckorna vilket leder till att det blir mer eller mindre svart I klassrummet.

Ibland kanns dock de sprakliga barriarerna obestigbara. Ibland kanner jag mig bara som gringon I rod Salwar Kameez (som numera matchar den flagnande nasan) som kliver in I klassrummet och pratar marsianska I tva timmar for att sedan forsvinna igen.

Naval, vi volontarer gor inga stora underverk, men sma, sma… Ungarna exponeras I alla for forsta gangen I sitt liv for det engelska spraket och vi vacker deras intresse “We give the kid an English injection” som min nya supercoola irlandska kompis Theresa uttrycker det (hon reser jorden runt och gor volontarprojekt I alla varldsdelar och ser exakt ut som Hugh Grants syster I Notting Holl J) Jag onskar att jag hann skriva mer nu nar strommen antligen ar pa men jag maste skynda till det dagliga yoga-passet med guru Depak.

Gruppen bestar av arton damer fran Danmark, Norge, England, Skottland, Irland (!!! :-), Australien och Spanien I aldrarna 32 till hmm… 70. Sverige ar det enda land som “fuskar” och skickar personer under 30 och eftersom jag ar den enda svensken sa ar jag automatiskt yngst. I mina papper star det dock (av ngn outgrundlig indisk anledning) att jag ar 42, vilket nagra av de andra I gruppen har last och gatt runt och trott i 2 veckor, sa det kanns som att jag smalter in ganska bra. Alla kvinnorna I guppen ar jattehaftiga och inspirernade, de far mig att forsta att livet just har borjat! Det jag sett som Det Sista Aventyret innan jag ska bli vuxen och normal kanns plotsligt som det forsta. Nu vill jag aka pa volontarprojekt vartenda ar tills jag dor, det finns ingen ovre aldersgrans och varlden ar oandligt!

Kanske kan man saga att jag har blivit lurad, blast pa konfekten. Kanske skulle jag inte ha haft sa brattom att basunera ut att det var ett kvinnoprojekt jag skulle jobba inom, nar jag visste att allt ar osakert, att Indien ar Indien. Nagot kvinnoprojekt finns inte och har enligt personalen pa Idex aldrig heller funnits och var Volontarresor har fatt sin fina information ifran har de ingen aning om. Besynnerligt ar det… Det som finns ar ett Day care center och en uppsattning statliga undermaliga byskolor. Jag surar en vecka I streck och surar fortfarande nar vi besoker de olika byskolorna. Idex har just etablerat sig I Dausa, regionen vi befinner oss I, och en av skolorna ha rite haft volontarer forut. Att saga att Indein ar stort ar en underdrift, indien ar en continent, en tid, ett universum. Pa turistkaravanernas bakgardar finns ororda fickor dar folk aldrig har sett en vit manniska forut. Eller sett och sett, folk har val sett nagon enstaka vasterlanning swischa forbi I en buss, men aldrig pa nara hall. Eleverna narmar sig oss blygt, men otroligt nyfiket och snart smeker de vara armar, alla pa en gang, 5-aring som tonaring. De fascineras sarskilt av att mina, fortfaranande vinterbleka, hander har samma farg pa ovansidan som I handflatan. Jag undrar stilla vad de hade vantat sig, att jag skulle ha genomskinliga, gra, kritvita handflator… Nar jag slitit mig loss och ska kliva pa minibussen igen, marker jag att de ar en liten tjej I tioarsaldern som har foljt efter mig. Hon tar min hand och tittar pa mig med stora allvarliga ogon.
- Kal mileynge?
Oh my good, hon anvander en av de ytterst fa fraser pa hindi som jag kan och hon har rodblonda slingor i haret, precis som Salomonoarnas urbefolknnig, men ah, dessa ogon, de tycks rymma allt! Hur kan de vara sa grona I ett solsmekt ansikte? Hur ska jag nagonsin kuna lara ut nagonting?
Til nagon som redan vet.
Allt.

Men jag svarar:
- Kal Mileynge.

Det ar ett lofte.
Och plotsligt surar jag inte langre.

Det har varit valdigt, valdigt, valdigt svart att kommunicera ut fran campen dar vi bor eftersom vi har strom ungefar 2 timmar per dygn och under dessa tva dyrbara timmar ar strommen minst sagt… hm, sviktande, vilket ar en smula frusterande efterso jag har sa otroligt mkt jag vill skriva om! Men jag far gora ett forsook att skriva korta inlagg som jag forhoppningsvis hinner lagga ut…

Jag har nu bott pa campen utanfor Lalsot I en vecka och jag kanner nan sorts blandning av frid, djup vordnad och en enorm tacksamhet. Vordnad infor landskapet och de manniskor som bor har, tacksamhet over att jag verkligen tog mig ivag, att jag antligen antligen lever min drom!

Halloj!

Jag finns, jag ar, jag lever!
Reporting live from byn Lalsot i Rajasthan, Indien. Vi kom till byn I lordags eftermiddag och det har nu gatt en dryg vecka sedan jag anlande till Indien.

Det kanns som ett ogonblick

ett ar

ett liv.

Jag har antrat en annan varld, dar tiden gar i cirklar och stunder, sekunder, framtid, forflutet ligger i skikt ovanpa varandra.
Dar allt ar nu.

Nar planet tar mark i en valbekant duns pa Indira Gandhi Airport i New Delhi strax efter midnatt den 3 februari, ar mitt inre en cocktail av lika delar eufori och ren och skar skrack.
Shaken but not stirred.

Vad tusan gav jag mig in pa? Vems brilljanta ide var det har egentligen? Ja, just det, min egen…

Jag tackar hogre makter for att det verkligen star en taxichauffor och vantar pa just mig. Hans blick ar trott och skylten slarvigt skriven.

Welcome Miss Sara
(IDEX)

Ungefar som om han verkligen velat forsakra sig om inte av misstag raka fa med sig fel Sara fran flygplatsen, nmagon som t ex skulle jobba for SIDA…

Pa sondag morgon studsar jag upp ur sangen. Grattis Indien nu ar jag har. Slammret och doften av branda sopor fran granden nedanfor locker mig. Jag har egentligen ingen aning om var I staden jag befinner mig men jag bestammer mig for att ga en prommenad runt kvarteren och forhoppningsvis vaxla till mig lite rupies.

Till en borjan ar jag optimistisk och kavat. Graciost slinker jag mellan kor, cykelrikshor och buffelkarror samtidigt som jag, med en bergsgets smidighet, studsar over meterdjupa hal I trottoaren, suspekta hogar, tuppar och en och annan gris. Jag fintar forsaljare och skakar obstinat pa huvudet till alla tuktuk-chaffisar som erbjuder mig skjuts (och de ar maaaaanga, chafforerna har en inbyggs radar for nyanlanda utlanningar). Solen sipprar ned genom Delhis smogslojor likt te genom en sil och det verkligen varmt ut. Men de ar inte varmt. Jag fryser I flecejackan och andedrakten bildar moln. Allt kanns anda toppen, det har fixar jag!

Men plotsligt falnar modet och jag hamnar I otakt med hela det indiska maskineriet. Jag snubblar over sovande manniskors ben, krockar med tiggare och trillar ut I gatan, dar djungelns lag rader. Tutningar, buller och rop tjuter som tinnitus I oronen och jag har fortfarande inte sett till en enda vasterlanning. For att skaka av mig en efterhangsen inkastare ramlar jag in pa forsta basta vaxlingsbyra som visar sig vara ett svagt upplyst kallarrum dar jag vaxlar in 100 euro till en gubbe med langa lillfingernaglar och bling bling-ringar. Allt blir plotsligt for mycket for mig och jag flyr tillbaka mot hotellet, medan jag fortfarande har en svag aning om I vilken riktning det ligger. Resten av dagen barrikaderar jag mig pa hotellrummet. Jag bestaller upp paneergryta och nygraddade vitlokschapatis som jag intar I sangen framfor Top Model India med The Indian Times utbredd framfor mig och jag tanker att jag har faktiskt allt jag behover just har just nu. Utanfor fonstret flyter, sjuder, danar den drake till stad jag just har landat I, men jag maste narma mig Indien langsamt, varsamt. Nagot annat ar otankbart. Jag har all tid I varlden.

Klockan halv 4 foljande morgon vacks jag av att telefonen ringer och en guttural rost knastrar fran receptionen under mig:

''Hallo, is this miss Sara, ja, good, you know, actually" jag har redan lagt marke till att alla Indier borjar sina menignar sa "there is an other volunteer here now and she sleep in your bed, that’s ok, good." Klick

Yrvaket tittar jag pa dubbelsangen dar halva packningen breder ut sig over I tacket I prydliga karavaner. En halv sekund senare ringer det pa dorren.

"Oh, dear. Oh, dear."Jag hor henne redan innan jag fatt upp det alderdomliga laset. Hon har en svag skottsk brytning, precis som Sean Connery.
"I'm so sorry to wake you up like this, it must be dreadful for you. Do you speak English?" In dundrar en liten dam med kortklippt gratt har och bestamda laghalta steg och jag kan bara tanka en tanke:

Aventyret har borjat.
Allt ar nu.

... och pannlampa...

... och desinfektionsgel, öronproppar och hemsnickrade sultanbrallor, vårservetter och snabbuppladdningsbara batterier, kardborresandaler och en spork, konservöppnare och Resorb, värdebälte och tandborste, reselakan och solskyddsfaktor, tvättlina och klyftskylare (egen uppfinning), hopvikbar dagsryggsäck och försäkringskort, heltäckande linnekläder och Immudium Plus, vaccinationsbevis och Postafen och leukoplast och The Rough guide to Rajathan och resehanduk och plånbok och pass och jag tror att jag kanske, men bara kanske börjar känna mig en smula förberedd, eller kanske inte alls...

Men på nätterna, i mina drömmar tycker jag mig ibland kunna höra henne viska mitt namn. När blir man egentligen förberedd, redo, klar? Vad är det att förbereda sig, att förstå? Vad kag jag egentligen göra mer än att slappna av, sänka garden och viska tillbaka, Mata Barath, snart möts vi igen. Under helt andra former. Den här gången har jag ryggsäck. Den här gången landar jag ensam, namnlös, naken. Endast ikädd mina förväntningar och min längtan...

Antal timmar kvar till avgång: 36

Phir mileynge

Nedräkningens tid är nu

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd
-men det är vägen, som är mödan värd.

De kallades Rajputer. Deras egentliga ursprung är sedan länge höljt i dunkel för rajputernas historia sträcker sig långt tillbaka i tiden. Långt innan de linjer som skiljer saga från sanning ritades ut sägs de ha kommit ridande från de centralasiatiska stäpperna för att slå sig ned i och tämja den ogästvänliga Tharöknen. I Thars oaser byggde de sina ökenfort, sina sagostäder som än i dag står kvar som befolkade monument över svunnen prakt, vars namn tycks direkt sprungna ur "Tusen och en Natt"; Den Rosa Staden. Den Blå och den Vita. Och den Gyllene…
Det sägs att de kan ha varit släkt med perserna, med zoroastristerna, med hunnerna. Det sägs att de blandade upp sig med greker och makedonier ur spillrorna av Alexander den stores armé som år 327 f Kr hade nått ända till Indien.
Det man vet säkert är att Rajput är hindi för son till en raja, son till en konung. Rajputerna gjorde sig kända som krigarkungar, en sorts Nordindiens riddare och tillsammans delade upp sin öken i en uppsjö små maharadjat, furstendömen som vart och ett styrdes och försvarades av sin klan från sitt fort. Så småningom började andra folk att tala om hela regionen som Rajputernas rike, ett konungarnas land, ett Rajasthan. På något vis var det som att alla erövrare, alla imperialister, kolonisatörer genom historien lämnade det sägenomspunna Rajasthan ifred. Delhisultanat, muslimska stormoguler och det brittiska kolonialimperiet, ingen vågade sig på Rajputerna. Istället slöt man förbund med Rajputerna, de behöll sin autonomi i gengäld mot att en del av den skatt de drev in tillföll den engelska kronan. Alltmedan många andra delar av britternas kronkoloni anglofierades och försökte göras så lite indiskt som möjligt förblev Rajputernas Tharöken synnerligen orörd. När Indien till slut vann sin självständighet, sommaren 1948, styrdes Rajasthan fortfarande på samma vis som det alltid hade gjorts, i form av en rad små feodalfurstendömen av medeltida modell.

När folk har frågat vart jag helst skulle vilja resa och var jag helst skulle vilja volontärarbeta så har svaret alltid spontant, nästan urskuldande blivit att ”ja, jo, det är ju fortfarande Indien som spökar, det har alltid varit Indien”. Indien har hemsökt mig, vandrat likt en rasslande vålnad genom alla mina inre rum och korridorer. Min resa blir lika mycket en inre resa som en resa mellan kontinenter, lika mycket ett exorcistprojekt som ett volontärprojekt. Den osaliga anden ska drivas ut en gång för alla. Och till det krävs det tunga artilleriet. Om Goa kan beskrivas som Indien light, Indien Lätt och Lagom, så är Rajasthan extrasaltat Bregott, en pizza med extra allt. Till slut föll lotten på Volontärresor som arrangör, och som projekt – det jag tror, och alltid har trott på allra mest, självhjälp ut ur fattigdom genom kvinnorna. Jag vet inte exakt vad jag kommer att göra, mer än att jag ska delta i den verksamhet som syftar till att genom utbildning och information öka kvinnornas möjlighet till förvärvsarbete, samt föra samtal kring själva epiteten kvinna och man – att en kvinna kan lämna ifrån sig sina barn, ta mikrolån och yrkesarbeta och ändå vara kvinnlig och att en man kan vara beroende av sin frus inkomst och ändå kalla sig man.

Kanske är det sant som det sägs, att vi alla härstammar från Indien. För att vi alla talar samma språk (utom finnarna… :-)). Att Indien är allas vårt sköte, allas vår vagga. Kanske är det därför jag blev så berörd, handlöst förförd under min förra resa till Indien (trots att det bara var Lätt och Lagom-versionen), längtade tillbaka långt innan jag kom dit. Kanske snuddar vi i Indien vid något vi omöjligt kan minnas, lika omöjligt kan glömma. Och det enda vi kan hoppas på är att snuddas tillbaka, om så bara i form av en hastig smekning…

Nedräkningens tid är nu. Det känns overkligt och galopperande nära. Om fyra dygn landar jag på Indira Gandhi Airport. Om en vecka har jag mött upp de andra volontärerna, lämnat New Delhi och sett Taj Mahal. Om en vecka sitter jag på en skumpande buss på väg från Agra och Uttar Pradesh mot Tusen och en Natt och sminkade elefanter, mot gulddallrande sanddynor och kvinnor i elfenbensärmar, mot Rajasthan, Den Rosa Staden och mig själv…

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.