Bland skolbarn och kameler i konungarnas land

Tjohoo! Har just kommit tillbaka fran ett av de hembesok som jag och tva andra volontarer gor varje eftermiddag. Det har hembesoket borjade som vanligt med chai-drickande och information om vaccinationsmojligheter mm, infor en publik av nyfikna bybor, men plotsligt dyker ett brolloppstag upp, med danserskor, trumpeter, megafoner och brudgum pa traditionell vit brolloppshast. Jag vet inte riktigt hur det gar till men plotsligt hamnar vi mitt I brolloppstaget, dansandes pa prime place tillsammans med brudgummens systrar och burdens mor. Sa vi shakar loss ett tag I improviserade bollywood-mooves och slanger med vara dupattas tills svetten klibbar efter ryggen. Henna-tatuerade hander klappar I luften och solen star I zenit. Allt I en vild livsbejakande masala av farger, ljud, dofter, guld och silver.

Och jag lever, andas, alskar detta land. Inget ar sa ljuvligt som Indien.

Indien ar allt.

Pa formiddagarna jobbar jag som engelsklarare pa byskolan Bagadi Upper Primary School. Jag forsoker in I det langsta att fa undervisa en klass tillsammans med en annan volontar, men skolans rector sager att det inte finns resurser till det for de indiska lararna ar alldeles for fa, 4 pa 8 klasser. Sa jag ger mig sjalv ett par Carolina Klyft-klappar, andas djupt och kliver in I klassrummet. Det finns inga stolar och absolute inga bankar, ingen kateder och ingen belysning. Det som finns ar en svart tavla (som ser ut att ha overlevt tre, fyra varldskrig) och ett dragigt betonggolv med en nott, dammig trasmatta dar eleverna sitter med benen I kors. Nar de far n\styn pa mig studsar de dock upp och ropar ’Good Morning Madame! Welcome!’ Hogt och gallt, som en ostamd gosskor. Jag presenter mig sa vanligt och pedagogiskt jag kan och ber dem att satta sig ner igen. 28 oforstaende (men forvantansfulla) ogon tittar pa mig, 14 rynkade pannor, 14 huvuden latt pa sned. Det ar nu det borjar ga upp for mig vad jag get mig in pa, eleverna, som alla ar mellan 11 och 16 ar, kan absolute ingen engelska. Nar jag senare forsoker kommunicera med engelsk-lararna marker jag att inte heller de forstar engelska och vad de hittills har sysslat med pa de schemalagda engelsklektionerna forblir en gata.

Mina lektioner har sedan dess bestatt av en hel del kroppssprak, sang, illustrationer pa svarta tavlan och en hel del Indisk pedagogik a la; svara I kor och kopiera det du inte riktigt forstar fran svarta tavlan. For det mesta gar det bra att jobba som “bush-larare” trots att mkt av tiden gar at till att jaga ut smasyskon, nymfparakiter och duvor (som bara vill fardigstalla sina paborjade bon I taket) ur klassrummet. Att det ofta star ett gang bufflar och kameler (fran det statliga kameltraningsinstitutet) och kikar in genom klassrumsfonstret bekommer inte eleverna, men nar nagon av de kringdrivande damerna I folkdrakt bestammer sig for att ta del av lektionen maste jag stanga fonsterluckorna vilket leder till att det blir mer eller mindre svart I klassrummet.

Ibland kanns dock de sprakliga barriarerna obestigbara. Ibland kanner jag mig bara som gringon I rod Salwar Kameez (som numera matchar den flagnande nasan) som kliver in I klassrummet och pratar marsianska I tva timmar for att sedan forsvinna igen.

Naval, vi volontarer gor inga stora underverk, men sma, sma… Ungarna exponeras I alla for forsta gangen I sitt liv for det engelska spraket och vi vacker deras intresse “We give the kid an English injection” som min nya supercoola irlandska kompis Theresa uttrycker det (hon reser jorden runt och gor volontarprojekt I alla varldsdelar och ser exakt ut som Hugh Grants syster I Notting Holl J) Jag onskar att jag hann skriva mer nu nar strommen antligen ar pa men jag maste skynda till det dagliga yoga-passet med guru Depak.