Gruppen bestar av arton damer fran Danmark, Norge, England, Skottland, Irland (!!! :-), Australien och Spanien I aldrarna 32 till hmm… 70. Sverige ar det enda land som “fuskar” och skickar personer under 30 och eftersom jag ar den enda svensken sa ar jag automatiskt yngst. I mina papper star det dock (av ngn outgrundlig indisk anledning) att jag ar 42, vilket nagra av de andra I gruppen har last och gatt runt och trott i 2 veckor, sa det kanns som att jag smalter in ganska bra. Alla kvinnorna I guppen ar jattehaftiga och inspirernade, de far mig att forsta att livet just har borjat! Det jag sett som Det Sista Aventyret innan jag ska bli vuxen och normal kanns plotsligt som det forsta. Nu vill jag aka pa volontarprojekt vartenda ar tills jag dor, det finns ingen ovre aldersgrans och varlden ar oandligt!

Kanske kan man saga att jag har blivit lurad, blast pa konfekten. Kanske skulle jag inte ha haft sa brattom att basunera ut att det var ett kvinnoprojekt jag skulle jobba inom, nar jag visste att allt ar osakert, att Indien ar Indien. Nagot kvinnoprojekt finns inte och har enligt personalen pa Idex aldrig heller funnits och var Volontarresor har fatt sin fina information ifran har de ingen aning om. Besynnerligt ar det… Det som finns ar ett Day care center och en uppsattning statliga undermaliga byskolor. Jag surar en vecka I streck och surar fortfarande nar vi besoker de olika byskolorna. Idex har just etablerat sig I Dausa, regionen vi befinner oss I, och en av skolorna ha rite haft volontarer forut. Att saga att Indein ar stort ar en underdrift, indien ar en continent, en tid, ett universum. Pa turistkaravanernas bakgardar finns ororda fickor dar folk aldrig har sett en vit manniska forut. Eller sett och sett, folk har val sett nagon enstaka vasterlanning swischa forbi I en buss, men aldrig pa nara hall. Eleverna narmar sig oss blygt, men otroligt nyfiket och snart smeker de vara armar, alla pa en gang, 5-aring som tonaring. De fascineras sarskilt av att mina, fortfaranande vinterbleka, hander har samma farg pa ovansidan som I handflatan. Jag undrar stilla vad de hade vantat sig, att jag skulle ha genomskinliga, gra, kritvita handflator… Nar jag slitit mig loss och ska kliva pa minibussen igen, marker jag att de ar en liten tjej I tioarsaldern som har foljt efter mig. Hon tar min hand och tittar pa mig med stora allvarliga ogon.
- Kal mileynge?
Oh my good, hon anvander en av de ytterst fa fraser pa hindi som jag kan och hon har rodblonda slingor i haret, precis som Salomonoarnas urbefolknnig, men ah, dessa ogon, de tycks rymma allt! Hur kan de vara sa grona I ett solsmekt ansikte? Hur ska jag nagonsin kuna lara ut nagonting?
Til nagon som redan vet.
Allt.

Men jag svarar:
- Kal Mileynge.

Det ar ett lofte.
Och plotsligt surar jag inte langre.